Tonfisket i Öresund var mest aktivt från slutet av 1940-talet till början av 1960-talet. Efter mitten av 60-talet har sällsynta tonfiskar observerats i området. Under andra världskriget minskade fisket i Nordsjön, vilket gav fiskbestånden möjlighet att återhämta sig. Tonfisken blev skyddad från överfiske och vandrade upp via Skagerack och Kattegatt till Öresund, men nådde inte längre än till Ven på grund av låg salthalt.

Två huvudsakliga metoder användes för tonfiskfiske: spöfiske och fiske med tunna. Vid spöfiske användes en särskild stol för att hålla spöt, och en 400 meters speciallina användes. Fisken lockades med agn som bestod av makrill eller sill. Vid napp följde båten tonfisken för att undvika att linan brast. Tonfisken kunde väga mellan 100 och 400 kg och togs ombord med hjälp av en talja.

Fiske med tunna innebar att linan fästes i en tunna, som kastades ut i vattnet vid napp. Båten följde tunnan tills den togs in i båten för att hämta fisken. Detta krävde starka armar och skyddshandskar.